Okej, ett inlägg till innan jag går och sover haha. Bara för att den hänger så bra ihop med inlägget under. Jag tror inte denna fråga går att svara på än eftersom det har inte börjat hända "på riktigt" än. Och jag vet inte om det är så mycket uppoffring just, egentligen, livet kommer ju alltid ändras och du kommer alltid byta daglig umgängeskrets och så vidare. Sen har vi ju den självklara uppoffringen man måste göra för att ens komma iväg, så det behöver vi inte prata om. Sen har vi ju att "ge upp" livet man har här; de fina vännerna, ett chillt skol-schema, en "fri" skola (har hört att i Spanien får man inte ens lämna skolområdet under skoltid alls, det får man ju här) och lite sådana småsaker.

Men alla vet att riktiga vänner består, så vi får se vart det leder senare. Vilka som stannar i mitt liv och så. Jag har några få som jag aldrig tänker släppa haha, kommer typ stalka ner dem om några år och bo grannar med dem hahaha. Nejdå, men de vänner man känner är äkta och verkligen älskar, de kommer man aldrig släppa taget om eller kontakten med.

Att lämna familjen i ett år kommer ju också bli lite smått jobbigt, men det är alltid lika härligt med tanken att det finns folk som kommer sakna mig och vänta på mig när jag kommer tillbaka, de som alltid kommer finnas för mig oavsett vad.

Nu kom jag på något som några kanske skulle kalla för UPPOFFRING. Att "förlora" ett år i skolan! Det tycker jag inte det är, jag tycker man vinner ett år istället :)